Agö fyrplats
Få saker kan mäta sig med fyrar som symbolvärde.
De varnar och visar vägen, de står för trygghet både som sjömärke och liv. Knappt något kan tyckas så otryggt som resor i forna tiders små skepp på stora oceaner. Motsatsen mellan fyrens trygghet och havets farliga äventyr bygger spänning .
Att lämna en kust är inte så svårt. Man vet varifrån man kommer och någorlunda vart man ska.
Att angöra en kust är däremot inte lika lätt, särskilt inte om plottriga skärgårdar ligger utanför.
"Martallen vet hur dagen varit,
inget att anteckna eller skriva skärgårdsdikter om.
Kvällen kommer som den kommer.
Månen tar sig fram över viken på det lokala sättet, med vrickåra.
Skrivet suddas genast ut.”
Verner Aspenström
Kravet på en avreglerad sjötransport ökade kraftigt under 1830-1840 talen efter det att Englands importförbud hade hävts. Skeppsredare och handelsmän gjorde gemensam sak och uppvaktade Karl XIV Johan. Lotsverket menade att fler fyrplatser borde anläggas efter Norrlandskusten för att underlätta virkestransporten som hade tagit fart genom exporten av virke till England.
Nils Gustav von Heidenstam (Verner von Heidenstams far) fick uppdraget att planera en utbyggnad av fyrverksamheten. Han var ingenjör vid Lotsverket som då hade hand om fyrarna.
Utbyggnaden satte fart och 400 fyrar och fyrplatser anlades runt den svenska kusten fram till 1950-tal. Däribland Agö fyr som tändes första gången 1860.
Fyrskeppen ersattes på 30-talet med bottenfasta automatiska kassunfyrar. En revolution inom fyrverksamheten skedde.
Den nutida revolutionen innebär istället att fyrarna läggs ned – GPS-systemen ersätter dessa och fyrarna har mist sin betydelse. (ur Rydergård, S. 2004.Utbyggnaden av fyrsystemet i Sverige 1800-1950.)
Svenska Fyrsällskapet är den organisation som tagit ansvaret för att bevara och förmedla kunskap om fyrverksamhetens kultur. (www.fyr.org). Gå med!
Om fyrar
Före GPS-epoken var det svårt att orientera sig. Att på pricken veta sin position på havet var ännu svårare. Ända fram till mitten av 1900-talet stoppades maskin på Vaxholmsbåtarna då och då om det var dimma, för att man med skeppsklockans eko skulle avgöra hur nära en ö man var.
För att bemästra problemet att orientera sig på havet började man för länge sedan att elda på stränderna, till gagn först för de kustboende, men sen också för sjöfarande i allmänhet.
Ett vedbål på marken var den vanligaste typen av fyrbelysning fram till 1500-talet.
Senare övergick man till stenkol som kunde eldas i järnkorgar vilka hissade upp i en träställning (vippfyr).
Dessa brann tyvärr ofta upp. Istället började man då på viktigare platser anlägga stentorn där eldning kunde ske på tornets topp (öppna stenkolsfyrar, med tiden inbyggda stenkolsfyrar).
Hansan, dåtidens ekonomiska elit, begärde på 1200-talet att fyrar skulle anläggas för säker passage genom Öresund.
Kullens fyr anlades tidigt. Falsterbo fyr som varnade för reven på väg in eller ut från Öresund är nämnd redan på 1200 talet. Vid freden i Roskilde 1658 övergick dessa två fyrar i svensk ägo.
Den första fyren byggd av svenskar är Landsorts fyr. Vid 1800-talets början hade antalet fyrar i Sverige ökat blygsamt – vi hade 11 fyrar.
Landsorts fyr har genomgått flera skiften. Från början var det en öppen eld på klippan, sen en stenkolsbåk. Längre fram gjordes den om till en rovoljefyr med speglar för att till slut moderniseras via fotogenlampor och bli elektrifierad 1938. Kullen t.ex. blev helt automatiserad 1963. Det är en rätt typisk utveckling för en bemannad fyr.
Kontakta oss på +46738414161, [email protected]